Det här är min historia.

Det är först när det gått en tid, som man kan se tillbaka på det förflutna med nyktra ögon.

Jag är inte ute efter att göra mig ovän med någon, eller svartmåla för sakens skull, men jag måste skriva det här för att kunna gå vidare med mitt liv.

Jag var 17 år gammal. Inte ännu vuxen, men inte heller barn. Mina erfarenheter av förhållanden var begränsade, jag var ung och naiv. Jag var i ett stadie i livet då man är lättimponerad och framförallt lättmanipulerad. Vi kan kalla honom för X. Han var 23 år, med en häftig klädstil och ett spännande liv. Åtminstone tyckte jag det då. Från början var han killen med den svartsjuka flickvännen. Hon som inte lät honom ha kvinnliga vänner och som bara bråkade. I efterhand förstår jag att hon hade sina skäl.

Vi blev tillsammans i augusti, inte långt efter att han lämnat sitt ex. Hon var svartsjuk på oss under sommaren, och jag kan inte säga annat än att hon hade rätt till det. Han var flirtig med mig, även fast de ännu var tillsammans. Det förnekar jag inte idag. Eftersom jag skulle föreställa hennes vän så skäms jag över att jag gjorde som jag gjorde, men som jag tidigare skrev, så var jag ung, naiv och lättstyrd, även av mina egna känslor. Det fick jag betala för relativt snabbt, då han var otrogen med henne, knappa tre veckor in i vårt förhållande, innan hon ens fått veta att vi blivit ihop. Han berättade det för mig, sa att han mådde jättedåligt, och jag förlät det. I min dagbok skrev jag; ”Jag känner ingenting inför situationen. Det enda jag är förbannad på är att han fått mig att känna mig så skyldig till saker den sista tiden.”

Redan den första tiden i vårt förhållande så visade det sig att saker inte stod rätt till. Efter 8 dagar hade vi det första ordentliga bråket enligt mina anteckningar. Efter en dryg månad gjorde jag slut, för att vi helt enkelt bråkade för mycket. Jag ansåg inte att det var normalt, och det var det inte heller. Jag fann ett gammalt mail, mellan mig och en vän. Jag berättade för henne om situationen, och fick stöd och hjälp.

” Vårat bråk har handlat om att han menar att saker vi gör inte blivit av, och han säger att jag har dödat alla hans förhoppningar så han kommer aldrig kunna planera något med mig igen. Och när det gäller en sån sak så känns det inte rätt att bara släppa allting eftersom han kommer fortsätta ha inställningen att vi aldrig kommer kunna göra någonting. Och han anser även att jag inte har tid till honom för att jag har massa andra människor jag träffar. Och det spelar ingen roll att jag har skjutit upp folk jag ska träffa för att ha tid till honom. Problemet är att man titt som tätt får sura kommentarer.. ”är du säker på att du har tid då” eller ”men du har väl inte tid ändå”.. och han har alltid den attityden.. ”Vill du att jag ska gå?” jag frågade om han dog på msn när han blev tyst och fick svar ”önsketänkande eller?” Sånt kan lätt döda känslor mer och mer.. Men han ser inget fel i det..”

Han hade även problem med att lita på mig, för att jag pratade med mina vänner om min relation, och han hade problem med att jag ägnade tid till att träffa mina vänner. När jag läser det idag, så lyser varningslamporna rött, redan där. Självklart behövde jag ha ett eget liv utanför vår relation. Självklart måste man kunna prata med sina närmaste om man har problem. Att han ville skärma av mig från de sakerna, när vi bara varit tillsammans i en månad, var allt annat än friskt.

Det var sunt av mig att lämna det hela, men dessvärre höll det inte i många dagar. Han ändrade sig, från att skylla alla problem på mig, till att vara ledsen och vilja lämna det bakom sig. Han sa att vi aldrig skulle bråka mer, och jag trodde honom.

Det var där det gick snett. Från det ögonblicket blev allt bara sämre och sämre. Något jag aldrig kommer glömma var vad som hände i Oktober. Vi var på en fest, vi drack, vi lekte lekar, och sedan spårade allt ur. I leken ”jag har aldrig”, var det plötsligt någon som sa ”Jag har aldrig haft sex med M.”
De som var inblandade drack, men X svarade istället ”Nej, men det kan ordnas.”
Jag blev lite stött, och svarade därför att ”Ja men det kan väl jag med då.” För stunden så hände inte så mycket mer, men strax senare satt X inne på toaletten, inlåst, med uppskurna armar. Allt gick så fort, och jag förstod aldrig vad som hände. Givetvis var jag orolig, jag fick panik och satt och grät. Mina vänner höll mig därifrån, de tyckte inte att jag skulle vara med, utan att de mer erfarna fick hantera det. Ett smart drag från deras sida, även om jag inte förstod det då. De tog med mig ut, gick med mig runt kvarteret, medan han i ambulans blev körd till psykakuten. Jag sov aldrig den natten. På morgonen tog jag första bussen hem till honom, för att kolla så att allt var okej. Efter den här händelsen var han inte längre välkommen på de personernas fester, och jag tror ingen kan klandra dem för det. Problemet kom först när de bjöd mig, och han plötsligt blev arg, för att jag inte stod på hans sida. Jag skulle enligt honom ha sagt emot dem, speciellt eftersom hans sammanbrott var mitt fel.

Mitt fel?!

Det visade sig, att han brutit samman, pga den lilla konversationen i den tidigare nämnda leken. Att det var för att jag påstått att jag skulle ha sex med M. Jag blev paff, och sa till honom att det var ju han som började, och det var ju inte seriöst. Hans motivering löd, att han skojade ju, men det gjorde inte jag, för jag har ingen humor.

Jag är lika förbluffad än idag över detta påstående, samtidigt som jag inte alls är förvånad. Han sa alltid sådana saker till mig. Att jag inte hade någon humor, och inte heller någon smak. I November skrev jag i min dagbok;

”Att ha ett förhållande med en sjuk människa är svårare än man tror. Man vill hjälpa så mycket, men istället stjälper man sig själv. Jag gråter när jag får höra sådana saker. Att jag är känslokall, att jag är krånglig, besvärlig, inte har någon humor, förstör hans självförtroende, inte går att lita på, etc. Det sårar djupt att få höra sådana saker från någon man älskar. Frågan är vem som förstör vems självförtroende. Han får mig att känna mig så värdelös.”

Han tyckte även att jag var ”anti”, för att jag inte ville göra samma saker som honom. Att vi var olika och hade olika viljor ville han inte gå med på. ”Det skulle vara kul om du kunde tycka samma som jag nån gång..”, som att det var något man valde. Ärligt talat, så är han den gnälligaste människan jag träffat på i hela mitt liv.

Man kan se ett tydligt mönster i dagboken. Från början blev jag arg och upprörd, och skrev om de tillfällen han betedde sig illa. Med tiden skyllde jag mer och mer på mig själv. Det största problemet jag hade med honom, var hans fixering vid allt man sa. Män brukar klaga över att kvinnor alltid minns allt, men han tog det hela till en helt ny nivå. Om man någonsin uttalat någonting, om något, så var det så. Missuppfattningar fanns inte i hans värld. Om jag förklarade någonting han missuppfattat, på ett nytt sätt, så var det jag som ändrade min historia, aldrig han som tolkat det fel. Han var väldigt fixerad vid sanning och lögner. Huvudsaken var aldrig syftet med vad man sa, utan hur man sa det. I ett av våra bråk på slutet, så föreslog jag en paus ifrån varandra, för att vi skulle kunna rensa tankarna och sedan prata om allt. Han svarade aldrig på hurvida vi kunde genomföra det, utan istället tjatade han om att jag gjorde slut. Jag sa att om jag gör det så är det bara för en kort period. Jag vill inte att det ska vara helt slut. Han tyckte att antingen gör jag slut eller inte. Jag valde att inte göra det, men det var för sent. Eftersom jag redan yttrat det, så fick jag inte ta tillbaka det, och det var synd om honom för att han var dumpad mot sin vilja. Det hela är extremt bizarrt nu när jag läser det. Hur kan man vara dumpad, om ingen egentligen dumpat? Och varför spelade det ingen roll att det inte var mitt syfte? Tydligen kunde man inte ens ha en vecka ifrån varandra, utan att göra slut, för är man tillsammans så bör man ha någon regelbunden kontakt.

En gång gav jag honom vita lögner, för att hjälpa honom. Jag tog kontakt med psyk, för att få en tid till hjälp, åt honom. Ägnade mina raster i skolan till att prata med kuratorn, men mer åt hans vägnar än åt mina. Till honom sa jag att det var för mig, och på sätt och vis, var det ju i slutänden även det. När jag sa att jag försökt hjälpa honom blev han arg. Han blev arg för att jag inte varit ärlig. Ärlighet för honom var inte att ha ett ärligt syfte. Tillit var inte att veta att den andra personen fanns där. Det var endast att de ord man sa var 100% korrekta. Detta gör livet väldigt svårt. Vem som helst kan glömma vad man sagt, någongång, och därav med misstag ändra oväsentliga detaljer. För vanliga människor spelar detta ingen roll, man reflekterar inte ens över det. För honom betydde det att han aldrig mer kunde lita på mig. Följden av allt detta i längden blev att jag inte längre vågade prata. Jag visste att hur jag än sa saker, så kunde han vända på det så att det blev fel. Det var som att han letade efter det. Istället blev jag tyst, och fastnade i mina egna tankecirklar. Det blev inte heller bra. När jag istället var tyst, så blev han arg på mig för att jag ignorerade honom. Att jag mådde dåligt var aldrig något han ordentligt förstod. När jag satt och grät så ansåg han att jag var sur. Tillslut tänkte jag att jag måste kommunicera med honom på hans egna språk. Jag har aldrig haft tankar på att skada mig själv, men i desperation för att få hans uppmärksamhet över situationen, så rispade jag mina armar med rakhyveln. Han blev arg. Han tyckte att ”Jaha, ska du också börja nu.” Visst var det dumt av mig, men jag såg inget annat sätt att få honom att förstå. Det hela misslyckades, och i efterhand har jag hört att han pratar om det, och säger till folk att jag ”försökte skära mig med smörkniv.”

Problemen från festen höll i sig i hela förhållandet. Han var alltid svartsjuk på M, trots att jag förklarade många gånger att jag inte var intresserad, och aldrig skulle ha en tanke på att vara otrogen. Han påstod att jag i början av vårt förhållande sagt att jag var intresserad av honom. Jag var det innan vi blev tillsammans, och detta måste ha varit en av tusen missuppfattningar som han sedan höll tag i med järngrepp. När jag hjälpte M, en utekväll, för att han var full, samt kramade honom, för att han var en väldigt nära och god vän till mig, så vred han på det, och påstod att jag kladdat på honom. Han vägrade förstå att jag inte hade några sådana intressen. Han vann tillslut, jag slutade umgås med min vän, för att slippa svartsjukedraman. Det är ironiskt att någon som redan varit otrogen en gång, satte sig i positionen att komma med anklagelser. Om jag däremot gjorde det, så använde han det som ett skydd. ”Tror du verkligen att jag skulle vara det igen, så dåligt som jag mådde första gången.” Det är sjukt att han kunde vända sin otrohet, emot mig. Han var alltid flirtig med tjejer, speciellt på internet. En tjej blev han så intensiv med, att hon började ringa honom, till och med när han var med mig. Hon la ut bilder på honom på nätet, och betedde sig som att hon vore hans flickvän. När vi tittade på film, ringde hon och skrek att hon saknade honom. Hur man ens kan sakna någon när man inte ens träffats, är också intressant. Han fann inget fel i det hela, sa att han saknade henne med, och tyckte att det var mig det var fel på, när jag inte accepterade situationen. Jag vet hur det hade varit om situationen var åt andra hållet. Han hade aldrig accepterat att jag hade en sådan relation med någon annan, men reglerna som gällde för andra, gällde av någon anledning aldrig för honom själv. När vi gjorde slut fick jag höra rykten om att han skulle ha varit otrogen flera gånger, men jag fick det aldrig bekräftat. Han blev arg och sa att han aldrig varit oärlig mot mig, något jag finner osannolikt. De andra inblandade hotade att anmäla mig för förtal, något jag idag endast kan skratta åt, men som jag då tog väldigt hårt.

I slutänden var det av någon anledning han som hjälpte mig att göra slut. I efterhand gör det mig mest förvirrad. Att jag tog mig därifrån var det bästa som kunde hända i mitt liv. Efter en tid kom jag över honom, men än idag har jag inte helt kommit över själva förhållandet i sig. Många sa till mig att det var psykisk misshandel, men jag hade svårt att verkligen ta till mig om det var så illa. ”Det finns ju de som har det värre.”

Mina erfarenheter talar för vad de sa till mig redan då. I flera år kunde jag till och från drömma om honom. I drömmarna var han snäll, och varje gång jag vaknade, mådde jag dåligt samt hade dåligt samvete för att han fortfarande fanns någonstans i mitt undermedvetna. När jag befinner mig i hemstaden så brukar jag titta efter honom, och hans gäng. Jag vill absolut inte träffa honom, samtidigt som jag vill se dem, och få känna att jag inte längre är där. Mitt liv är så mycket bättre nu. Ibland tittar jag på hans bilder på internet, och tänker just det. Det där är inte längre mitt liv.

Jag har pratat med honom någon enstaka gång de sista åren. Efter ungefär två år, växlade vi ett par ord på msn. Han tyckte att jag hade förändrats, till det sämre. Givetvis hade jag förändrats, jag mådde ju inte längre dåligt. En gång träffade jag honom på en klubb, i Göteborg. Vi pratade en stund. Att han är mitt mest kaotiska förhållande krävs inte mycket för att förstå, och efter honom har jag varit i sunda och normala relationer. Han påstod att detta gällde även honom, något som jag inte trodde på, samt fick bekräftat från andra att det inte stämde. Han gick till och med ut och bråkade med sin flickvän under tiden vi var där. Under vår pratstund hann han kommentera mig på tre sätt. För det första att jag plockat ut mina piercings. Han ansåg att de måste ha blivit infekterade, han skulle väl själv aldrig komma på tanken att göra något sådant. Det andra han kommenterade var mina bröst. Han berättade för mig att hans flickvänner efter mig haft större bröst än mig. Jag vet inte hur han på något vis kunde tro att jag var intresserad av att veta detta, och vad det skulle spela mig för roll. Han passade även på att ta mig på bröstet, något jag mest blev paff över, men i efterhand önskar att jag varit snabb nog att reagera på. Är det någon gång jag borde tagit chansen att kasta en drink i någons ansikte så var det då. Det tredje han kommenterade på mig var att mina ögonbryn var dåligt noppade, och att de inte var ifyllda. Att någon ens lägger märke till en sådan sak är rätt fascinerande.

Det hela var 5 år sedan. I många år försvarade jag honom, sa att han var ju egentligen inte elak, han hade ju sina problem, vilket var orsaken till hans handlanden. Till slut lärde jag mig att det inte är hållbart, och att även de värsta misshandelsoffren brukar försvara sina män. Man kan nog undra varför jag stannade hos honom. I den typen av förhållande vet man inte ens var kärlek är. Man lever på kickar. Varje gång man blev sams, så kom lyckorusen som man inte vill vara utan. När allt hela tiden är nattsvart, blir de ljusa stunderna extra bländande. Jag är ändå glad över erfarenheten, för den har gett mig goda insikter och kunskaper som jag kan ha nytta av idag. Och idag mår jag bra, och är lycklig. Förhoppningsvis hjälper det här, som är min historia och inget annat, mig att lägga det hela ännu mer bakom mig. Han lever samma liv idag, bara med nya fans och nya 17-åriga flickvänner. Han själv har ett år kvar till 30.

Som sagt, det här handlar inte om svartmålande. Det handlar om ett behov. Jag fick aldrig chansen att berätta för honom, om vad jag tycker om allt. Många aggressioner, besvikelser och frustrationer, har växt under alla år. Nu är jag dock inte längre ensam. Jag vet att han är likadan, och att han gjort samma saker mot fler. Jag kan bara hoppas att det hela snart får ett slut.

Tankarna kring om jag skulle publicera detta offentligt har bråkat mycket med mig. Det är ett stort beslut att ta. Sedan kom jag på, att om detta kan hjälpa någon, om så en enda människa, så har det varit värt det.